Galet, förlossning 1 mot 2 var som natt och dag. Första förlossningen tog 20 timmar varav krystandet 2 h. Den här tog 12 timmar från att vattnet gick men krystandet tog bara några minuter.
Vaknar onsdag kväll vid 21.30-tiden av att Milo hostar. I samband med det känner jag att det rinner lite mellan benen. Känner direkt att det är vattnigt så jag ställer mig upp och då kommer det ännu lite mer. Inte splash som på film, haha. Då går jag in till Tommy och säger att jag tror att vattnet gick.
Ringer till förlossningen för att rådfråga. De ställer massa frågor. I och med att jag inte börjat få värkar så bokar hon in en kontroll till 8 nästa morgon, men säger att jag ska återkomma om jag får värkar. Så går och lägger mig igen trots att jag är exalterad och uppe i varv.
Lilla Nicholas föddes 11/4 kl.09.39. 3350 gram och 51 cm :)
Kan dock inte somna och någon knapp timme senare börjar värkarna och tycker de kommer ganska ofta med en gång så jag ringer igen. Säger att jag gärna kommer på en kontroll direkt för att se hur läget är, då vi behöver ha lite framförhållning med barnvakt plus att jag var nervös över att det skulle gå för fort (efter alla skräckhistorier man hört om andra förlossningen).
Jag åker in själv med en bolt, så bestämmer vi att Tommy får komma efter om det visar sig att jag ska stanna. Väl där så stannar det såklart av lite grann och får knappt några värkar alls. Efter undersökning säger barnmorskan att jag är öppen ca 4 cm, men att man kan vara det ganska länge som omföderska. Och i och med att det är så glest och oregelbundet mellan värkarna så fick jag åka hem igen.
Kom hem kanske 23.30. Ska försöka sova men det går inte, även om det inte är jättetätt mellan värkarna så gör de ganska ont och jag kan absolut inte slappna av. Tycker de gör alltmer ont och känner mig inte trygg i att vänta hemma, men jag pinar mig igenom det fram till 2-tiden. Då har det kommit 12 värkar på en timme så jag ringer igen.
Denna gång ringer vi dit barnvakt farmor, så att vi kan åka in tillsammans och ta med alla grejer. Nu tänker vi att det måste vara dags, då värkarna kommer ganska tätt och jag har svårt att stå upprätt när de kommer.
Kommer in nån gång vid 3 tror jag. Ny undersökning visar att det inte hänt så mycket sen sist, jag fick träffa samma barnmorska och undersköterska. Jag är alltså inte i aktiv fas och hon tycker det fortfarande är oregelbundet och glest med 1-2 värkar på 10 min. Vi får ta en halvtimmes promenad men det händer inte så mycket mer efter det förutom att jag hinner ha typ 5 värkar under den tiden.
Eftersom jag har massa smärtsamma verkar som inte ser ut att föra förlossningen framåt så får jag en spruta med Bricanyl som ska lugna ner värkarna för att få en paus. Och så rekommenderas vi att åka hem och försöka sova, får med en sömntablett. Den här gången känns det inte alls bra att åka hem då värkarna gör så pass ont ändå, och jag VET att jag inte kommer kunna sova mig igenom det... plus än en gång rädd att det ska gå för fort när det väl är dags. Vi får en tid till att återkomma fredag morgon för att få igångsättningstid om det inte skulle dra igång av sig själv, trots att ingen tror att det kommer komma till det hehe.
Men jag kan inte motivera varför vi skulle stanna kvar då det inte verkade hända så mycket, därnere, så att säga, så vi tar vårt pick och pack och åker hem - igen. Är hemma ca 5.30 och skäms lite över att vi ringde dit farmor i onödan när det inte var dags. Precis då vaknar Milo och är jätteglad att se både mamma, pappa och farmor på morgonen. Mysigt att hinna träffa honom igen i alla fall.
Tommy hinner slumra en stund medan jag hanterar värkar samtidigt som Milo morgonröjer. Jag sitter mest i soffan men när jag ska klä på Milo så börjar det komma riktigt onda värkar på en ny nivå. 7.40 väcker jag Tommy så han kan ta på Milo ytterkläder och lämna på förskolan. Så fort de gått går jag och lägger mig i sängen och tänker att jag ska försöka vila.
Pang bom direkt när jag gör det så kommer fruktansvärda värkar, jag försöker andas igenom dem som man ska göra men det går bara inte, jag kan bara skrika rakt ut. Hade tänkt innan att jag skulle skämmas över att ringa en tredje gång och be att få komma in, men vid det laget så gjorde det så ont att jag sket i vilket. Vi måste åka in nu tänkte jag.
När Tommy var tillbaka ringde jag igen och det blev ett kort samtal. Barnmorskan frågade lite trevande om jag ville komma in på kontroll nu eller avvakta lite och mitt i en värk stönar jag fram att jag måste komma in nu, haha.
Och då, såklart, är alla jävla bolts och ubers upptagna i flera minuter. Får total panik. Skriker till Tommy att boka en vanlig taxi istället, men då får han tag i en bolt till slut. Tycker att han kör olidligt långsamt och så är det morgonrusning, gaah. Jag sitter och skriker i bilen för värkarna gör panik-ont.
Precis när vi kommer in på förlossningen kommer en till fruktansvärd värk (nu kommer de verkligen med knappt pauser emellan), och då är det all hands on deck, haha. De såg väl hur ont jag hade. Kommer direkt fram tre personer som sätter mig i rullstol, och till min stora glädje är första frågan "vill du ha epidural?". Jaaaaaaa direkt haha.
Och när vi kommer till rummet får jag lustgas direkt, tack och lov. Vilket ändå hjälper en del även om det inte kan jämföras med epidural. Det kommer värkar nästan hela tiden och jag skriker. Var ju så stolt förra förlossningen att jag aldrig skrek, men denna gång var jag visst en screamer, haha. De korta pauserna emellan hinner de sätta en infart inför bedövningen, och göra en undersökning och det gör så djävulskt ont att få en värk medan de gräver runt därnere...
Efter några minuter får jag typ panik, jag klarar inte en sån här värk till, och skriker efter min bedövning. Då kommer narkosläkaren och jag känner yes äntligen. Men så precis när de ska sätta nålen så får de avbryta. Min stora skräck blev sann, de hann inte sätta epidural. Just precis då kommer den värsta värken någonsin och trycket neråt mot rumpan är så ENORMT att det känns som att jag ska explodera.
Enda anledningen till att jag inte typ dör där och då är att jag känner inom mig att han kommer vara ute snart. Med tanke på vad som hände därnere liksom. Och mycket riktigt tog det bara några minuter. Smärtan var fruktansvärd och jag förstår än mer vilken lyx det är med epidural. Det kändes som att jag sket ut en brinnande vattenmelon. Men det går åtminstone fort och känslan när han ligger på mitt bröst är obeskrivlig. 25 minuter efter att vi kom in så är han ute.
Eftersom förloppet gick mycket fortare denna gång var fördelen att jag var mycket mer pigg och vaken efteråt och medveten om allt. Efter Milos förlossning när jag varit vaken i närmare två dygn var jag bara helt borta.
Smärtorna var inte helt över än, det var smärtsamt att föda ut moderkakan också. Med Milo så rasade den typ bara ut, plus då att jag inte kände någonting p.g.a bedövningen. Fick köra lustgas samtidigt.
Otroligt nog så fick jag bara en liten bristning därnere. Barnmorskan var osäker på om den ens behövde sys, efter rådgivning med en mer senior bm så blev det ett stygn. Fick en bedövande spray som smärtlindring och det gick bra. Gjorde mer ont sen när hon tryckte på magen för att kolla så livmodern drog ihop sig ordentligt.
Sen var de färdiga med att bråka med oss och vi fick vara själva och mysa en timme. Fikade lite och myste med bebis. <3 När de kom tillbaka gjorde de efterkontroll och allt hade ju gått så bra så vi erbjöds tidig hemgång, efter sex timmar, vilket vi gladeligen tackade ja till. Så skönt att få komma hem och sova i sin egen säng. Vi vilade och tog det lugnt den tiden, åt lite. En barnmorska gjorde undersökning på bebisen och så checkade de av att vi uppfyllde alla kriterier för tidig hemgång.
Första förlossningen rate:ade jag 10/10, den var ju lite långdragen men det var ändå mysigt med tiden där innan och alla härliga barnmorskor, sen var det guld att få epidural i god tid och inte behöva känna någonting.
Denna förlossning rate:ade jag 7/10. Jag kände att jag inte borde åkt hem den andra gången, dels hade jag så ont och kände mig inte trygg i det. Och sen ledde det ju till att vi knappt han komma in i tid nästa gång, det var inte långt ifrån att jag hade behövt föda i bilen sa de t.o.m. Och att jag inte hann få epidural. Såhär i efterhand känns det ändå lite coolt att jag fick känna allting denna gång, men jag vågar inte säga att jag skulle velat göra om det haha.
Vi hade än en gång en grym barnmorska och när vi sa hejdå sa hon att hon tyckt det varit jättehäftigt att vara med på min förlossning. Tror hon var ganska ny, så det kanske var hennes snabbaste förlossning hittills.
Skönt att det är över men också lite sorgligt att det var sista gången. Allt gick så snabbt så känns som att jag knappt hann med. Men nu är älskade lillebror äntligen här, kärleken bara exploderade denna gång, och det är såååå skönt att inte vara gravid längre hehe.